Uppenbarelse

Nu har jag kommit på varför jag aldrig träffar en kille.
Jag har inte kommit över mitt ex ännu!
Hur svårt kan det vara?
Det var ju 1½ år sen han lämnade mig för en annan. Det är väl då man ska glömma kräket fort, eller...
Fan ta dessa demoner som förföljer mig och gnager på min tillvaro.
Dom bryter ner mitt hjärta i atomer för att sedan återbygga de små atomerna till en enda stor vrede mot det manliga könet! Dom får mig att tro att alla män är lika, att dom alltid lämnar mig med förtvivlan och en hopplöshet likt ett tungt ok på mina axlar. Som en kyla så kall som får mitt blod att bli en frysen bäck.
Min rädsla ligger som en rävsax nära min kropp redo att slå igen nästa gång en man kliver in i mitt liv, och öppnar upp mig igen för att sedan såra mig och inflammera såret på nytt med den maliga smittan som vi kvinnor ej kan leva utan... Och den smittan är tryggheten... Den farliga men ändå så juvliga tryggheten...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0