Mitt liv

Bryt ihop och gå vidare, mitt visdomsord det här året.
Vet inte hur många gånger jag har varit nära på att ge upp men hittat krafter någonstans för att gå vidare.
Jag är förundrad över mig själv att jag orkar gång på gång. Motgång efter motgång resa mig upp igen och tänka, det löser sig, allt har en mening.
Men igår var jag nära brytningsgränsen, tur att mamma bara var ett telefonsamtal bort.
Annars vet jag inte vart jag skulle tagit vägen..?
Gått 5 mil för att rensa tankarna kanske, inte så bra att gå så mycket när jag inte får i mig mat.
Igår höll jag på att svimma på jobbet igen. Inte bra, försöker ju att äta men det är ju inget som smakar längre allt är bara tomt, precis som mig. Jaja, det vänder väl snart.
Men det jobbiga är att så fort jag mår riktigt bra så händer det nått skit så jag ska må dåligt igen.
Varför har man känslor? Jag vill bli en känslokall person som inte bryr sig, haha så mycket lättare att leva då!.?
Kanske kanske inte allt har väl nackdelar.
Nu ska jag iaf åka och slava på jobbet, inte så kul när man har feber och mår kasst i själen.

Ni kanske undrar varför jag skriver sånt här i bloggen, well alltid finns det någon som känner lika och kanske tror att hon/han är ensam men så är icket fallet.
Vi är alla olika säger man men jag tror att inne i hjärta och själ funkar vi på samma sätt, även den känslokalla!