Mitt liv

I wonder, yes i wonder?
När, var, hur?
Spännande är det inte.?!
Att inte veta vem man ska tillbringa livet med...
Jag tycker det iaf.
När jag känner mig ensam och övergiven så tänker jag att jag har ju allt spännande kvar som nästan alla mina kompisar redan upplevt, hehe.
Iof så har jag upplevt det redan och tyckte att det räckte så men kan jag säga nej om det händer igen?
Tror inte det, fast det märks att jag blivit mer observant och kanske lite rädd.
Har ratat många chanser de sensate månaderna...
Men jag vill ju inte må sådär dåligt igen ändå så vill jag känna det där ruset.
Mmm härligt att vara nykär men ack så farligt!
Men numera letar jag inte han får komma till mig istället. Orka lägga energi på det. Nej!
Kanske ska leva ensam hela livet istället, lättare så tror jag, hehe.
Kan ju hitta nå lösblad ibland istället, mohahahaha!
Nej skoja bara, nån dag ska väl jag bli serigös som mina nära och kära vill att jag ska bli.
Men nu är utbildningen viktigast och det är nog serigöst tycker jag och det andra får vänta.
Är det så konstigt att inte vilja ha pojkvän, barn, familj osv?
Måste bara ställa den frågan med jämna mellanrum, för där jag kommer ifrån verkar inte utbildning vara helt oki.
Man blir bara accepterad om man tänker "familj" här!
Ahhh, nu blev jag irriterad också, det var ju inte meningen!
Men va fan ska man säga!
Som här om dagen när jag skulle berätta om min nya lärlingsplats för en vän.
Så sa jag att jag hade nått kul att säga och hon blev helt tokglad.
Sen när jag berättade så sa hon med en nästan besviken röst,
Jaha jag trodde det hade nått med kärlek att göra, men det där lät ju också kul.
Hallå?!! Va fan är grejen!?
Pust! Passar inte in på denna ort.
Blä på att passa in, do your thing =P